Den som inte har tid att vara hemma med sin hund, ska inte ha en hund. Det låter väl självklart. Problemet är att det i princip inte finns någon tidpunkt i livet då det är pragmatiskt, lägligt eller enkelt att skaffa hund. Jag kan i alla fall inte komma på när det skulle vara. Den där perfekta hundägaren som aldrig lämnar hunden ensam mer än när hon går på toaletten, henne kommer jag aldrig kunna mäta mej med. Och ändå har jag skaffat en hund. Maken till ansvarslöshet!

Sommarkatter lämnar man, om man är en självisk idiot, vid sommarstugan. De blir förvildade och dör av någon fästingsjukdom och ingen behöver någonsin få reda på det. Sommarhundar fungerar inte så, varesej man är en idiot eller inte så följer de med en ända in i hösten, och vad händer då? Terminen börjar eller så är det dags att återgå till jobbet.

Det säjs att hundar inte har någon tidsuppfattning. Jag tänker mej att hunden har en uppfattning om sina behov: sömn, stimulans, sköta magen, kissa och äta. Det jobbiga med att vara ensam är väl att allt det där blir svårt att uppnå? Att vara en ensam hund när man är utvilad, kissig, bajsig, hungrig och uttråkad är troligtvis inte kul. Men är man trött, mätt, har lekt och gått på toa, samt vet att när matte går kommer hon alltid tillbaka… då är några ensamma timmar inget trauma.

Jag är singelmorsa till min hund och jag visste ju från början att detta skulle bli lite svårt. Nu läser jag till sjuksköterska och vi har föreläsningar ett par timmar i sträck ett par dagar i veckan. Med detta i åtanke började jag tidigt att ensamträna Anzai, redan från det att han kom hem. Och detta vill jag starkt rekommendera. Hundens mamma lämnade honom hela tiden när han var liten, hon måste ju också leva. Gå på toaletten, gå och tvätta, gå till affären. Läs på om ensamträning. Och få hunden rumsren…

Numera är Anzai ensam upp till fyra dagar i veckan, i värsta fall i fyra timmar. Det är kanske djurplågeri? Är jag borta längre än fyra timmar kommer grannen och hennes tax och går ut med honom, annars är han faktiskt ensam. Och vad gör han då, i sin ensamhet? Gnager sönder lister, skor och sladdar? Kissar på mattor, river ut sopor, gråter? Nej. När jag går hemifrån sitter han och tittar på mej. När jag kommer tillbaka kryper han gäspande ur sin bur och viftar på svansen. Ibland har han dragit ut ett par leksaker över golvet, ibland har han tuggat på ett ben. Ibland har han tappat en tand, ibland har han ätit sin mat, ibland verkar han inte ha gjort något alls under min bortavaro, mer än sovit.

Om ensamheten gör honom deprimerad döljer han det väl. När jag är hemma går vi ut och leker. Han får söka efter godis, leta sej ut ur inhägnader, balansera på stockar, lära sej cirkuskonster, hämta bollar ur vattnet eller bara springa slut sej i skogen. Svansen går som en propeller. Han äter och dricker och slickar mej på hakan. Den enda förändringen jag noterat sedan Anzai börjat vara ensam mer kontinuerligt är att han blivit väldigt kärvänlig när jag kommer hem. Han klättrar på mej, ger mej en ansiktstvätt och springer runt runt med svansen åt alla håll.

Det är då dags att se över det sociala nätverket. Det finns de som inte tycker om hundar som smutsar ner sej och är olydiga, en del folk tycker inte om hundhår eller att gå ut. Det finns de som är allergiska och de allra flesta har minsann inte tid att gå ut med din hund, det är ju inte deras fel att du tagit hem den. Har du tur, har du en eller flera hundvakter att tillgå. Har du inte tur, är det dags att skaffa dej det.