Vi börjar på valpkurs. Anzai är en riktig farfar i sällskapet, men vi kunde ju inte börja tidigare eftersom vi flyttat mitt i alltihop. Vi möter upp ute i en vacker skog och i en ring samlas fem ekipage med valpar av alla storlekar och former som alla sliter i kopplen och tjuter och uppför sej illa. Det är så skönt att se att alla andras valpar är lika jobbiga som min! Och vi vänder hoppfullt våra blickar mot herr och fru Instruktör som står där med sin egen valp, en stor och dominant blandis i strypkoppel.

De har i huvudsak erfarenhet av problemhundar, och det tycker jag är meriterande för en instruktör. Jag har nämligen inte skaffat mej en naturligt foglig knähund. Detta är en Jack Russell! Han tänker själv! Och han har all världens potential att bli en riktig skitstövel till jycke, om jag låter honom. Därför känner jag mej mycket trygg hos en instruktör som har vana av envisa hundar.

Det är fru Instruktör som sköter det mesta, och hon är en bestämd kvinna, det märks. Mitt hjärta brister i femtiotretusen blödande stycken när hon säjer att jag inte borde bära runt på min hund bland andra hundar eftersom det stärker hans dominanskänsla. Får jag inte bära min lille älskling? Men han är ju så liten!!

Fru Instruktör är engagerad, frågar mej en massa saker. Och ger en massa svar, och extra tips som jag inte bett om men verkligen behöver. Och sen säjer hon att han har lite spökålder på gång, och att jag inte ska göra någon grej av den där plastkrukan på våran gård, som han misstänksamt går försiktigt förbi.

Första lektionen på valpskolan är mest teoretisk. Allt låter jättebra med ledarskap och flocklära men fyra av fem ekipage i klassen är debuterande hundägare och till slut frågar en av oss ”men hur gör man i verkligheten då?” vilket utlöser ett samstämmigt mumlande. Jag riktigt njuter av att ingen normal människa har pli på sin valp. Vi har alla ett sjå med att lista ut hur vi ska lära dem, fostra dem, tala till dem! Gå på valpkurs, det säjer jag bara.

Vi får ett par övningar i koppelgång och att motstå frestelser, men först lektion därpå kör vi igång på riktigt. Det är så roligt! Vi blir uppställda på rad och får gå slalom mellan en valps absolut största lockelse – andra hundar. Och målet är att min valp ska titta på mej och vara intresserad av mej istället för av andra människor eller deras hundar. Det går åt skogen i början. Ingen lyckas. Valparna slänger sej efter varandra så att de närapå stryps, hussar och mattar suckar och blir frustrerade och DÅ kommer fru Instruktör. Ger kommandon till oss människor, i ett tonfall som inte lämnar utrymme för diskussioner. Gör såhär bara. Och rätt vad det är så tittar Anzai upp. Jag skyndar mej att trycka honom full med godis. Intressant, tänker han, och tittar en gång till. Godis, klapp, braaaaaaaa! Och för den ena efter den andra börjar det fungera.

När vi till slut bestämmer oss för att fly kylan och myggen går vi därifrån med en känsla av att det finns hopp för oss och att vi har lärt oss något. Jag räknar ut att instruktören tjänar 400 kronor i timmen, och om hon skattar är osäkert. Det får mej att känna att jag utan dåligt samvete kan krama kunskap ur henne, och jag håller en hel frågestund. Hunden biter mej när vi leker, hur ska jag göra? Hunden hoppar på barn, de blir rädda, vad ska jag göra? Hunden drar i kopplet, är det inte hemskt farligt med strypkoppel eller att sätta det högre upp på halsen? Hunden skäller på hästar, varför gör han det? Och hunden är livrädd för en plastkruka på vårt område, vad är det för dumheter?

Hon har naturligtvis rätt. För er som tycker att det är befängt av mej att över huvud taget ha kommit på idén att lyfta och pussa min hund ska jag be att få tala om att jag har skaffat honom för att jag är lite bebissjuk, men absolut inte finner någon lämplighet i att skaffa människobarn. (Jag är på tok för liten och fattig.) Jag antar att man tar hem en hund därför att man har ett önskemål eller ett behov, och det är inget fel med det så länge även hundens behov tillgodoses. Det är inte fel om jag vill pyssla om och skämma bort min hund, får det mej att må bra så är det min fulla rättighet. Men! Om jag gör det på ett sådant sätt att det skapar en dominant och elak hund så gräver jag en djup grop, och den vill jag inte ligga i. Så numera bär jag runt på min lille sötnos, fast bara hemma…