Vid det här laget har jag glömt att det fanns en hundlös tid. Jag kan inte förstå vad jag sysslade med hela dagarna! Min valp är nu fem månader och han förändras hela tiden. Vad hände med den mjuke, tultande bebisen som var så vansinnigt liten? Som folk konstant stoppade mej för att fråga om och som nästan drunknade i min stora ryggsäck. Vart tog han vägen?

5.9 kilogram Jack Russell Terrier, det är vad som ligger och fiser på min huvudkudde om kvällarna. Han är orsaken till mitt dåliga samvete när jag är i skolan och föremålet för min absoluta glädje när jag kommer hem. Han är en del av mitt möblemang, han är min nalle, min snuttefilt, min kompis, min raggningsreplik, min dagliga utmaning, mitt låtsasbarn och min äkta älskade hund. Och jag visste inte ens att jag saknade allt det där men nu vet jag inte hur man kan vara utan.

Det händer en hel del med valpen nu, jag har mycket att googla på. Han stinker i munnen, till exempel. När jag borstar hans tänder (det ska tydligen vara bra att öva på det redan nu) eller när han springer och bär på pinnar, då flyter blodet och tänderna runt i munnen på honom. De trillar ärligt talat ut. Ut! På mitt golv! Och ibland äter han dem. Tuggar ett slag – det låter sannerligen svårsmält – och sedan är de borta.

Han äter bajs också, och jag blir så äcklad. Sedan pratar jag med andra hundägare och det visar sej att olika hundar har olika favoritbajs, speciellt när de är valpar. Labradoren Dilba är speciellt förtjust i kattbajs. Ior däremot, han tycker bättre om andra hundars bajs och Alfons äter sitt eget. Och min hund, han är stormförtjust i poröst, grönt ankbajs. Det gäller att vara blind om man är äckelmagad!

Valpen fortsätter att växa i rasande fart och nu är människor inte längre säkra på om han är en valp eller en vuxen hund. Han har fått sin första fästing (trots att hans päls är preparerad med gift!), lyft på benet när han skulle kissa och tydligen hamnat i något som kallas spökålder.

En kylig morgon när vi är ute och går spritter Anzai till som om ett lejon vore efter honom. Jag fasar för den otroliga fara han måste ha upptäckt (en Jack Russell blir ju inte rädd för småsaker), men slängd på marken ligger bara en upp- och nervänd plastkruka. Efter det märker jag mer och mer hur han får plötsliga skräckinfall. På kvällarna är han rädd för sin skugga, i skogen rycker han till för en tordyvel och han kan plötsligt bli väldigt försiktig om han får syn på en stubbe en bit bort. Han slänger misstänksamma blickar omkring sej och tycks se något som inte jag ser. Ett spöke?

Min skadligt tuffa terrier har förvandlats till en kyckling, och när jag missat bussen mitt i natten och promenerar hem känner jag mej inte särskilt beskyddad. Om en gärningsman hade dykt upp skulle min hund, som vanligtvis tror sej vara en pitbull eller rottweiler, antingen springa för livet eller gå fram och slicka gärningsmannen i örat.