Plötsligt har min pyttelilla valp dubblat sin vikt och blivit lika stor som en katt. Han springer snabbare, skäller högre och parar sej med sina leksaker – och nu inser jag på allvar att han kommer växa upp. Han förändras för var dag som går och han har blivit så stark att det börjar bli besvärligt när han drar i kopplet.

 - Att göra tvärstopp så fort hunden drar gör förvisso att han tvingas stanna upp, och kanske till och med vänder sej om och undrar vad matte stannat för. Men när matte börjar gå börjar vovve dra, och med alla tvärstopp som följer rör sej ekipaget framåt med frustrerande långsamhet.

- Att nypa hunden i baken så fort han drar innebär ett helt gympapass om man har en liten hund. Hur når man baken på honom utan att kravla på alla fyra?! Jag hinner aldrig fram i tid och följaktligen begriper han inte sambandet mellan mina elaka nyp och dragandet i kopplet.

- Att vända och gå åt andra hållet när hunden drar hade kunnat fungera om någon människa haft tid att konsekvent göra det. Jag ska berätta vad problemet är när man ska någonstans och måste byta håll varje gång kopplet stramar: man kommer inte fram!

Böcker, forum och tv-program, alla påstår de att de har lösningen på koppelslitarproblemet. Men min hund sliter obehindrat vidare.

När jag tar fram människomat av vilket slag som helst börjar Anzai skälla. I börjar tror jag att han vill gå ut, men snart inser jag att det är maten han hetsar upp sej över. Det går jag inte med på, och jag provar några metoder även där:

- Jag testar spontant att skrika ”TYST DIN FÖRGRYMMADE BYRACKA!!” och det ger ungefär den respons man kan vänta sej. Han tittar på mej som om jag vore dummare än ett urblåst ägg och sen fortsätter han att skälla.

- Jag får då rådet att sätta honom på time-out. Han åker ut ensam på balkongen så fort han börjar skälla och får inte komma in förrän han är tyst och lugn. Det är bra eftersom han inte syns eller hörs, men jag känner mej ändå inte nöjd eftersom jag faktiskt inte har löst problemet utan bara satt ut det på balkongen.

En dag berättar en vän hur hon fick sin hund att sluta skälla i bilen. Hon satte sej brevid den med en sprayflaska med vatten i, och så fort han började skälla sprutade hon honom i ansiktet. Jag tycker det lät intressant, så jag blandar en flaska med citronvatten – som ju används i antiskallhalsbanden – och när Anzai skäller på maten får han sej en dusch. Om han ser förvånad ut? Ja. Och han slutar skälla.

En del bekymmer verkar jag alltså kunna lösa på egen hand medan andra börjar uppenbara sej i allt mer irriterande utsträckning. Jag kallar på min hund, och han kommer inte. Jag säjer nej till min hund, han låter ändå inte bli. Jag säjer loss till min hund, och han släpper inte. Jag ajar min hund, han biter mej ändå. Jag fyar min hund, han fortsätter äta på fågelkadavret. Ibland är han helt enkelt upptagen med saker som han finner viktigare än mina urtrista krav och uppmaningar.

Själv är jag emellertid inte alls belåten med att förlora kontakten med min hund, oavsett vilka koltrastar han vill jaga eller vem som pinkat 50 meter bort. Jag orkar inte heller gå ut med en hund som ska kasta sej på varenda levande varelse vi möter. Jag tycker rent av att min valp och jag har något av ett begynnande problem.

Och därmed kastar jag mej ut i djungeln av hundinstruktörer. Oj. De finns överallt i olika former och efter att ha intervjuat ett flertal om kursinnehåll och prislapp hamnar jag i kön till en valpkurs utanför Karlstad ditt vi ska flytta om en månad. Och jag pustar ut.

Nu ska vi få handfasta råd och direkta tips från folk som kan mer än vi. Faktum är ju att något märkligt har skett när jag skaffat Anzai (eller Anzai skaffat mej, genom sin oemotståndlighet). Det är egentligen inte helt normalt att två olika arter försöker leva så tätt inpå varandra. Vi går på olika många ben, talar med olika språk och många saker som den ena tycker om faller verkligen inte den andra i smaken.

Det är därför vi ska gå på valpkurs. Vi behöver en tolk. Vad behöver Anzai från mej, och vad vill jag ha av honom? Hur ska vi förklara det för varandra när han är en hund och jag är en människa? Då jag anses tillhöra den mer intellektuellt aktiva arten blir det upp till mej att lära mej hundiska, och upp till min hund att vara hund.