Min Valp

Hunden ska ha sin egen trygga sovplats och det blir bara äckligt och bökigt med en hund som sover i människosängen. Det har jag läst, och därför placeras Anzai i buren som ska vara hans sovplats. Han har en filt som doftar mamma och syskon och en gosedjurskatt att bita sönder så jag tror inte att det ska gå någon nöd alls på den här valpen.

Jag kommer hem med min valp vid fyratiden på den bästa onsdagen under tvåtusentalet, och han inviger snarligen gräsmattan på alla de vis. Glad i hågen utforskar han därefter lägenheten, sin provisoriska valphage och sina nya leksaker. Han begår kallblodigt upprepade mord på en latexkyckling, hans sylvassa tänder visar ingen nåd och leksaken piper förskräckt. Jag skönjer en liten terrorist inuti min terrier, men lägger ingen tyngre vikt vid det.

Omedelbart vid hemkomsten inleds träningen, det har jag läst. Jag har även läst att för att valpen ska bli rumsren måste den få komma ut så fort den ätit, sovit eller lekt. Jag finner rådet problematiskt eftersom en valp inget annat gör än just äter, sover och leker. När ska man då vara inomhus?
Senare på kvällen har vi vackert väder och vi upptäcker området och övar lite inkallning. Anzai är hemskt duktig och börjar förstå att ”hit” betyder att den som är söt och rusar fram till Matte får klapp och godis. Han fattar också att om man strövar iväg på egna upptåg så försvinner Matte och det är det läskigaste som finns! Därför är det bäst att hålla sej i närheten, där man kan se henne.

Matte, hon kan för övrigt vara en riktigt ondskefull kärring. Hon låser fast ett förhatligt halsband på den alldeles oskyldiga arma valpen, och hur mycket man än kliar så får man inte loss styggelsen. Man kanske rent av måste vänja sej vid detta hundliv. Anzai och jag bor på tredje våningen och det finns ingen hiss. Jag sliter sulorna mot trappan när jag kånkar valpen upp och ner på promenad efter promenad. Min kondition förbättras avsevärt och jag blir ett par timmar yngre av motionen. Valpar däremot, dem ska man inte motionera, det har jag läst.

När natten kommer går jag en sista sväng med Anzai och hoppas att det ska räcka länge. Jag tänker mej att det kommer ske toalettolyckor inatt och inreder därför hagen med tidningspapper. Tids nog blir han rumsren även på nätterna, tänker jag, och ser fram emot att ha kakan och äta kakan (ha valpen och sova på natten).

Det visar sej emellertid att min hund är en verbal liten person. Med ömkliga gnyenden påminner han mej natten igenom om att han ligger där i sin bur, ensammast i världen, kidnappad från sin familj och utlämnad åt nattens mörker. Han gråter och jag lägger en hand över honom, för det har jag läst att man ska göra, men han låter sej inte lugnas utan försöker förtvivlat klättra på mej. Han verkar så olycklig att jag riktigt skäms över att jag rövat bort honom. Usch.När jag går på toaletten hör jag hjärtskärande ylanden från en övergiven valp som inte alls går med på att tappa mej ur sikte, men jag har ju läst att jag inte får gå tillbaka in i rummet förrän han tystnat. Därför står jag runt hörnet och väntar, i ovanligt långsamma sekunder. Bebisgråt gör helt enkelt ont i magen.
Till slut tar jag ut Anzai igen, men det spöregnar och efter skyndsamt utförda behov ser valpen mycket skeptisk ut. Han tittar på mej ungefär som om jag vore den största blåmålade jubelidiot han någonsin stött på, och jag visslar och smackar och tjoar för att han ska följa med. Och han följer lydigt efter en bit, sedan vänder jag mej om och valpen är för jösse namn helt väck och borta. Det känns som att svälja ett isblock – hur kan en sån liten skit försvinna så fort?!

Men jag hittar honom strax. Han har rusat tillbaka till ytterdörren och satt sej ner där det är torrt. Han tittar på mej med huvudet på sniskan och stora ögon som tålmodigt säjer: ”Lilla Matte. Jag väntar här tills du har promenerat färdigt.” Och jag står ute i regnet klocka fyra på morgonen och gapskrattar för att han är så måttlöst söt och för att jag är så måttlöst sömnig.

Min hjärna blir lagom chockskadad av att väckas ur sin dvala hela tiden och när klockan närmar sej tio vet jag nästan inte varför den här hunden befinner sej hemma hos mej längre. Det är hopplöst att promenera när det regnar, han sätter sej och skakar och får mej att känna mej som en riktig djurplågare. Vi sover och går ut om vartannat och slutligen bygger jag om valphagen så att Anzai kan hoppa upp och ner i min säng som han vill. Han blir jublande glad och snurrar som en onykter centrifug.

Hans glädje inspirerar mej och jag slänger mej på sängen för att skriva denna alldeles för långa berättelse, med valpen hoppandes omkring kuddar, fötter och tangentbord. Jag kommer inte längre ihåg att jag inte fick sova. All irritation flyger ut genom balkongdörren, för valpen är ju bara en liten plutt som inte vet bättre än att hålla kinkiga mattar vakna. Dessutom slickar han på mina tår och det kittlas så att jag inte klarar av att vara så morgongrinig som jag hade tänkt.

Plötsligt rullar yrvädret, den vasstandade lille terroristen, vackert ihop sej tätt intill mej med sitt stora lilla huvud lagt på min kudde. Han blundar och jag hör honom andas lugnt. Han snusar genom näsan och slappnar av för första gången sedan han kom. Det rycker lite i framtassarna, han drar en behagets suck och jag vet – för det har jag läst – att hunden ska sova på sin egen plats och därför ska jag lyfta ner honom till hans egen säng ögonblickligen!
Jag har läst, att trygghet är det viktigaste en matte kan skänka en valp när han ankommer till sitt nya hem. Jag tittar på honom där han ligger och dreglar intill mej. För första gången sedan han kom ser han trygg ut, och han blir kvar i människosängen.