Jag har blivit bestulen på mitt hjärta, och det är ingen stöld jag sörjer. Tvärtom är min mage ockuperad av en kittlande längtan som då och då trugar mig att smila lycksaligt. Jag är äntligen med valp, och inte vilken valp som helst utan: den rätte valpen.

Häromdagen åkte jag till kenneln och det var viktigt för mig. Att träffa valparna och deras familj ökade mina förhoppningar och minskade min oro. För det är naturligtvis så att jag även är nervös inför mitt kommande hundmoderskap. Jag har aldrig gjort detta förut och ängslan inför att göra fel eller att det inte ska bli som jag tänker mig finns också i maggropen. Jag betraktar emellertid detta som mycket sunt, eftersom jag inte skulle ha någon oro till övers om jag inte brydde mig. Men jag bryr mig så att jag känner mig sprickfärdig, denna valp är allt jag tänker på! Jag vill att det ska bli bra. Jag blir alldeles till mig av förtjusning vid tanken på alla promenader, alla lekar, all träning och allt mys som väntar.

Och så blir jag förstås nervös när jag tänker på allt som valpen kommer kosta, tugga sönder och vem sjutton ska gå ut med honom när det regnar…

Det finns inga andra sätt att hantera farhågorna på, än att gardera sig med kunskap och rimliga förväntningar. Här ska införskaffas böcker och läsas på om hundpsykologi och valpuppfostran. Om jag förstår min valp blir det nog lättare att ge oss en bra start tillsammans och att skapa den hund jag vill ha i mitt liv.

Min valp är fyra veckor nu och han ska alltså leva dubbelt så länge innan han får komma hem. Men det är aldrig för tidigt att börja göra i ordning i hemmet för den efterlängtade spelevinken. Matskålar, schampo, klotång och leksaker, hur många prylar som helst behövs och det är alldeles underbart att förbereda hans ankomst. Det känns viktigt att välkomna valpen till mitt hem och mitt liv!

Nu bidar jag tiden, spänd av förväntan och full av planer och ambitioner. Min kära valp ska få växa och bli redo att flytta hem till mig, under tiden… längtar jag mig knäsvag.